3500 kr kan man göra mycket för.

Jag är upprörd.
Jag är ledsen.
Jag är Deprimerad.

På grund av många olika saker, just nu, i denna minut, beror det till största del av att min mor har bestämt att jag ska betala 3500 kronor till henne i månaden framöver, istället för den nuvarande summan på 2000 som egentligen bara täcker mat och vissa hygienartiklar. Den nya summan ska inkludera mat, hyra, tidning (som jag ALDRIG läser i stort sätt), bredband, telefon (som jag redan nu betalar min del av!), toalettartiklar. I princip allt alltså. Allt som finns i hemmet ska jag numera betala för. Det kanske är "rätt" eftersom jag är vuxen, men fuck, hon kommer ju att betala allt det där oavsett om jag bor hemma eller inte, kostnaden kommer att finnas kvar för henne att betala den dag jag flyttar.
Det kommer att bli nog jobbigt den dag jag faktiskt flyttar, då kommer jag inte under 3500, det vet jag oxå. Visst är det bra att lära sina barn att ta ansvar och att betala för sig men som sagt, Jag betalar 2000 i månaden, busskort på 600 kr, samt fika, luncher, bio, utekvällar och kläder och massor av andra små saker som jag inte ber henne att betala eftersom det inte känns rätt (trots att jag vet att många andra får sådana saker betalade hemma). Jag vet hur det är att betala för sig, jag behöver inte lära mig. Jag vet hur det är att snåla och hur det är att ligga vaken på nätterna och oroa sig över att pengarna inte ska räcka månaden ut och att veta att jag inte kan be min mamma om ett lån eftersom hon säker inte skulle gå med på det. Jag vet hur det är. Jag vet. Och jag förstår inte meningen med att behöva lida "i förskott". Varför inte låta mig spara pengar varje månad istället inför den dag jag flyttar och behöver de slantarna? Varför inte låta mig behålla pengarna och kanske ta körkortet fortare? Varför inte? Jo för att hon "känner så många som minsann måste betala hemma", "Det finns minsann ingen i din ålder, som har ett jobb, som slipper undan med mindre än 3500!, trots att de bor hemma", "banken har räknat ut att 3500 i månaden täcker alla sånna kostnader, och det är minimum. Det är billigt"


Mmmm, men visst. Skit i att jag mår piss var och varnannan natt på grund av att jag inte har ett heltidsjobb, att jag inte har några pengar alls över när månaden är slut som jag kan spara till körkortet för. Att jag ligger där i sängen och vrider och vänder på mig natt ut och natt in och brottas med tanken på hur mycket jag kan tänkas komma tjäna nästa månad, "kommer jag att klara mig nästa månad?" "har jag råd att gå på den där bion, nej jag stuntar i den i fall att jag inte skulle ha råd". Tack, jag vet hur det är.
Och jag vet att det kommer att bli värre när jag flyttar, men om jag inte behövde betala så mycket mer i månaden till min kära lilla mamma så kunde jag sparat dem i förbyggande syfte så kanske jag inte behöver ta så stort lån när jag måste börja plugga till hösten. Men det tänker hon inte på. Hon tänker bara på att jag minsann ska få lära mig hur det är att vara vuxen och att alla andra betalar så varför inte hennes barn? "du är inget undantag kajsa. Nej jag vet, har jag någonsin varit det? Har jag någonsin fått en fördel till delad mig, kanske en eller två men de är fan inte många eller mer än nån annan.

Jag måste bara tillägga att jag GÖR mer än de flesta hemma. Jag handlar alltid, alltid som i alltid, max en gång i månaden händer det att mamma handlar och då är det storhandling med bil som jag inte kan köra. Jag diskar efter maten och det är någon annan som lagat maten, men oftast är det JAG som har lagat den. 5 av 7 dagar säger vi, är det jag som lagar maten här hemma. Den är alltid klar när mamma och ronja kommer innanför dörren efter skola eller jobb. Den är varm, den är god och det är dukat och kastuller är diskade. Jag går med soporna, inte papperssopor dock, det gör ronja. Jag tvättar kanske en maskin om dagen. jag hänger tvätt och jag viker tvätt och jag delar ut tvätt. varje fredag dammsuger antingen jag eller ronja, men om det ska bli gjort får jag alltid göra det eller tvinga henne att göra det. Jag hjälper till att skiva matlista. Jag kommer springande så fort mamma vill ha hjälp med något, allt från klia på ryggen till att gå upp på vinden och ta ner något som HON behöver. Det skulle aldrig falla mig in att säga nej, det gör man inte. Jag tycker att jag är snäll men det är aldrig nog för henne. Jag vet att hon är stressad och mår dåligt över vissa saker med hennes jobb osv men det gör vi väl alla, man behöver inte ta ut det över andra bara därför.



Det är inte heller så att min mamma har det svårt ekonomiskt så att hon måste ta så mycket betalt av mig. Hon har ett bra jobb och en bra inkomst, kanske en del lån här och där men hon har så att hon klarar sig, hon har klarat sig hittils och skulle klara sig 6 månader tills jag flyttar hemmifrån.

3500 kr kan man göra mycket för.. Men jag ska bara göra en sak och det är att tillfredställa min mamma, som alltid. Hon får som hon vill.


Det här får inte tas fel, jag tycker om att hjälpa till hemma och jag har inte haft några problem med att betala hemma. Det är helt okej, men grejen är att det aldrig är nog. Jag älskar min mamma och det måste sägas. inget annat får tros. Men just i denna minut är jag ledsen.